dcsimg

Nya anspråk på mark i renbetesland oroar samebyar

Vindkraftsprojektörerna har blivit bättre på att samråda med samebyarna inför nyetableringar av vindkraft. Det var en av slutsatserna vid ett seminarium om vindkraft och renskötsel i Umeå i februari. Ändå oroar utvecklingen många samer. I dag är vindkraft bara en av flera aktiviteter som konkurrerar om marken i renbetesland. Så även om dialogen mellan samebyarna och vindkraftprojektörer har blivit bättre, kvarstår den svåra frågan – hur mycket mark kan samebyarna förlora innan det blir omöjligt för dem att bedriva rennäring?

Det var en fråga som stod i fokus under seminariet som Samernas Riksförbund anordnade den 18 februari. Seminariet var en del av projektet Biegke, som finansierats av Energimyndigheten via Nätverket för vindbruk. Inom projektet driver Samernas riksförbund vindkraftrådgivning till samebyarför att underlätta för samebyar och vindkraftexploatörer att hitta lösningar som bygger på samförstånd och hållbarhet.

Seminariet inleddes med att Anna Skarin, forskare på SLU, berättade om vilka slutsatser som kan dras av forskningen om vindkraftens och annan infrastrukturs påverkan på rennäringen. Hon konstaterade att det är nödvändig att använda en regional skala när man ska studera effekter av en störning på rennäringen. Hon berättade också att det finns mycket stor likheter mellan tamren och vild ren på regional skala. Däremot är det en tydlig skillnad mellan tamren och vilda renar på lokal skala. Det är också viktigt att beakta att hjordstruktur och grad av hjordtillhörighet kan påverka renarnas känslighet för störningar. Samernas hjordar består till 80 procent honor, som är mer störningskänsliga än hanar, medan en hjord av vildrenar består av hälften hannar och hälften honor.

Eyvind Torp, från Mittuniversitetet, beskrev därefter det rättsliga skyddet för rennäringen. De lagar som reglerar användning av mark och vatten, vilket bland annat omfattar rennäringslagen och miljöbalken, ger inte särskilt starkt skydd för rennäringen, konstaterade han. Detta trots att riksdagen i ett beslut från 1977 uttalat att möjligheterna att bedriva rennäring är en avgörande förutsättning för att den samiska kulturen ska kunna bevaras. Det finns exempelvis bestämmelser i miljöbalken (MB 3 kap 5 §) som säger att mark som är av betydelse för rennäringen så långt som möjligt ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra näringarnas bedrivande. I praktiken innebär det enligt Eivind  att den som fattar beslut i sådana ärenden måste väga pengar mot bevarande av den samiska kulturen. Detta eftersom de aktiviteter som har markanspråk inom renbetesland nästan alltid kan innebär någon typ av ekonomisk utveckling. Praxis visar att i sådana avvägningar får ofta rennäringens intresse ge vika för övriga anspråk som finns på renbetesland.

Inger-Ann Omma, från Vapstens sameby och Marianne Persson, från Jijnjevaerie Sameby beskrev efter det hur deras samebyar ser på vindkraftens och rennäringens möjligheter till samexistens. Gemensamt för de vindkraftbolag som har en bra dialog med samebyarna är enligt Marianne Persson att de respekterar renbetesrätten och att de kontaktar samebyn själva och inte låter konsulter ha kontakten. Det är också viktigt att de inte har inställning att handlar om att övertala samerna. Allmänt sett har processen när det gäller att ta fram en miljökonsekvensbeskrivning blivit bättre de senaste åren och samebyarna känner oftast igen sig i beskrivningen av påverkan på rennäringen, menar hon. Både Marianne Persson och Inger-Ann Omma poängterade att samexistens med vindkraft inte är möjligt sett ur deras perspektiv. När det gäller skyddsåtgärder eller försiktighetsåtgärder, som ofta diskuteras för att minska en vindkraftetablerings påverkan på rennäringen, lyfte de fram att det bara är en enda åtgärd som fungerar, och det är att inte bygga alls. I de fall tillståndet för en vindkraftpark innehåller villkor om att utforma skyddsåtgärder för rennäringen, vilket exempelvis var fallet för en vindkraftpark i Västerbotten, då är det viktigt att komma ihåg att det bara är den berörda samebyn som kan avgöra vilka skyddsåtgärder som är lämpliga.

En fråga som lyftes fram på seminariet som ingen hade något svar på var vem som egentligen bevakar det allmänna intresset rennäringen idag. Det är en mycket viktig fråga för den samiska kulturens fortlevnad. För samernas del handlar alla förhandlingar med vindkraftbolagen om nya etableringar, och även alla andra aktörer som är aktiva inom renbetesland, om hur mycket samerna ska acceptera att förlora när det gäller marker för renskötseln. Ingen vet idag var gränsen för hur mycket land som de kan förlora innan det inte längre är möjligt att bedriva rennäring.